Ett ensidigt trasigt förhållande.
"Jag vet inte vad du vill att jag ska säga". Samtidigt som det är en hållbar fråga att fråga så speglar det all min frustation i ett nötskal. Visst, det kan vara så att du vill veta vad det är jag är ute efter och frågar därför, vad är det du vill att jag ska säga. Men när det är frågan som ställs vid varje konfrontation, varje bråk och varje tjafs så fyller frågan inte sitt syfte. Det handlar inte om att jag har en tanke om vilket svar du ska ge mig. Det handlar inte om att vad du säger nu är avgörande. Det handlar om att du ska säga något. Berätta din version. Öppna dig, få mig att förstå varför du agerar på det sätt som du gör så att jag kan få insikt i ditt agerande och ständiga funderande på "ingenting speciellt".
Jag måre helt åt helvete. Och du undrar vad du ska säga, endast för att få mig att sluta älta. Eller hur?