kallamigskribent.blogg.se

Jag tänker berätta om en pojke. Jag tänker inte nämna hans namn av respekt.

Den här pojken är 6 år.

Han lever med Autism. 

 

När jag ropar hans namn vänder han huvudet åt mig, men jag ser att tankarna är någonstans, tillsammans med blicken som sakta glider någon annanstans. Han gör det inte medvetet. Få saker gör han medvetet. Han menar inte att försvinna för att gömma sig, han är bara likt en fjäder väldigt åtkomlig av vinden. Vart än tankarna och vinden tar honom följer han lätt som en fågel efter. Han är nyfiken, denna taniga lilla pojke på 6 år, på precis allting runt omkring honom; på gott och ont. Ibland gör nyfikenheten ont i honom, därför att han inte förstår. Han förstår ibland inte varför saker ändras, varför saker inte kan få vara likadant. Det tar lång tid för honom att vänja sig. Men han gör det. Med den viljestyrka som är 100 gånger större än vad han själv är. Tillsammans med den och nyfikenhet som binds samman med förutsägbarheten som kan han ibland förbise det som ibland är jobbigt. Som när jag viskar hans namn och säger, "vill du veta en sak, kom ska jag berätta en sak för dig" samtidigt som jag på huk vinkar honom åt mitt håll. Han vet exakt vad som väntar och smyger därför dit fnittrande, något ihopkurad med axlarna och armar. Han smyger och blir lite nervös. Innan han når mig gapskrattar han och jag brottar ner honom i min famn samtidigt som jag kittlar honom. Han vet exakt vad som väntar och finner trygghet i att rusa in i min famn. 

...

Jag minns den gången frukosten blev annorlunda och pojken skrek i 45 minuter. I skräck av att dö för att frukosten blev annorulnda den dagen skrek och slog han i golvet medan tårarna sprutade. Jag försökte mig på att viska till honom på huk. "Kom ska jag visa en sak" Hulkandes av gråt tillsammans med ett svagt fnitter smyger han fram till mig och jag brottar ner honom men i en omfamning denna gång. Samtidigt som vi båda fnittrar och tårarna rinner, även på mig. Han reser sig när min tår visar sig på min kind och frågar varför JAG gråter. Jag säger att jag blir ledsen när han är ledsen. Han förklarar att han inte alls är ledsen, han bara vill att vi ska göra som förut. Som vi brukar. 

 

Denna pojke har förändrat mitt liv. Egentligen gör ju det mesta det, men denna pojke har satt sina spår på ett annat sätt. Det har snart gått 3 måndader sedan jag jobbade min sista dag som elevassistent. 3 måndader och inte en dag har gått utan att jag tänkt på honom. 

Min fina sköra, oskyldiga pojke.